Vi kan inte acceptera att det skiljer flera miljoner kronor i livslön mellan män och kvinnor. Lönediskriminering mellan olika yrken och sektorer är det främsta skälet till ojämställda löner, står det att läsa i debattartikeln.

• Läs debattartikeln hos Svenska Dagbladet
• Fler debattartiklar från Fysioterapeuterna

Debattartikeln i fulltext

Kvinnor har lägre lön än män inom alla sektorer och inom i stort sett alla yrken på den svenska arbetsmarknaden. I genom­snitt tjänar kvinnor 12,5 procent mindre än män. De låga löne­nivåerna tillsammans med den i princip obefintliga lönespridningen inom kvinnodominerade yrken är inget att skryta med för världens mest jämställda land.

Diskrimineringen av kvinnor underskattas ofta i statistiken eftersom löneskillnader som kan för­klaras av olika yrken eller sektorer tas bort. Om man räknar på det sättet återstår endast (!) en löneskillnad på 5 procent, vilket snedvrider bilden då de faktorer som bidrar mest till de ojämställda lönerna är just yrke och sektor.

Det här skulle kunna tolkas som att män har mer kvalificerade arbeten än kvinnor. Så är det naturligtvis inte. Kvinnor har generellt sett en högre utbildningsnivå än män och minst lika kvalificerade arbeten. Men de kvinnodominerade yrkena är inte lika högt värderade i samhället vilket drabbar kvinnor i form av lägre livslön och lägre pension. Till exempel är livslönen för en fysioterapeut 6 procent lägre än för en gymnasieutbildad person som börjar arbeta direkt efter gymnasiet. I detta fall blir det tydligt att det inte lönar sig ekonomiskt att utbilda sig.

Enligt en ny rapport från Vårdförbundet är det omöjligt att, inom dagens system, höja lönerna med de 30 procent som krävs för att exempelvis sjuk­sköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor ska komma i lönenivå med manligt dominerade sektorer med likvärdig utbildningsnivå och ansvar. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män inom banker och kreditinstitut är 27 procent vilket är större än i någon annan sektor.

Lönebildningen i Sverige är ett ansvar för fack och arbetsgivare men för att komma tillrätta med de ojämställda lönerna måste dagens modell förändras. Ett problem är nämligen att det så kallade märket fungerar som ett tak där alla avtal som tecknas ska ta hänsyn till industrins. Det gör det omöjligt för kvinno­dominerade sektorer att kräva löneökningar som är större än de mansdominerades. Modellen bakbinder fackförbunden och gör det i praktiken hopplöst för kvinnodominerade sektorer att komma i kapp.

Industrinormen har tjänat den svenska lönebildningen väl men det är tydligt att lönerna inom de kvinnodominerade yrkena behöver prioriteras så att de kan leda löneutvecklingen under ett antal år framöver. Utan ett sådant riktat initiativ kommer jämställda löner aldrig bli verklighet.

För att lösa problemet krävs en ansvarsfull samverkan mellan staten och parterna. I samarbete bör de föreslå hur förutsättningarna för parternas löneförhandlingar ska förändras så att jämställda löner kan uppnås. Diskrimineringslagen kan behöva skärpas för att kunna bli ett skarpare verktyg för parterna att använda. Den 1 januari 2017 träder de förändringar som gjorts i diskrimineringslagen ikraft. Men lagen är fortfarande begränsad till enskilda arbetsgivare och tar inte hänsyn till hela arbetsmarknaden. Därför blir lagen tandlös när det kommer till likvärdigt arbete i olika sektorer. Inte heller på enskilda arbetsplatser är lagen tillräckligt skarp. Om det i en lönekartläggning framkommer att det finns osakliga löneskillnader mellan grupper ska arbetsgivaren ta fram en plan för hur detta ska förändras. Men eftersom lagen inriktar sig på individer är det dock i praktiken omöjligt att kräva höjning av hela gruppens löneläge och att finna enskilda kvinnor som kan bevisas lönediskriminerade är mycket svårt.

I världens mest jämställda land kan vi inte acceptera att det skiljer flera miljoner kronor i livslön mellan män och kvinnor. Jämställda löner är också en viktig förutsättning för arbetsgivare att kunna locka och behålla kompetent personal.

Därför behöver lönebildningen förändras och diskrimineringslagstiftningen skärpas. Kvinnodominerade yrken ska värderas lika högt som traditionellt mansdominerade.

Ulrika Boëhius
ordförande Finansförbundet

Stefan Jutterdal
ordförande Fysioterapeuterna

Sineva Ribeiro
ordförande Vårdförbundet