Allt fler barn och unga i Sverige mår dåligt. Exempelvis lever var fjärde tioåring i Sverige med övervikt eller obesitas, vilket innebär en stor risk för allvarliga följdsjukdomar i framtiden. Och det finns ett starkt samband mellan obesitas och psykisk ohälsa. Studier visar på ökad risk för suicid bland ungdomar med högre BMI jämfört med jämnåriga med normalt BMI.

I decennier har arbetet mot övervikt och obesitas lagt fokus på det enskilda barnet och familjen, och utgått från den enskildes ansvar. Men ska vi lyckas bryta den negativa trenden måste vi börja fokusera på samhällets ansvar.

Obesitas är en kronisk sjukdom med komplexa bakomliggande orsaker. Såväl genetik som samsjuklighet med andra diagnoser och livsstilsfaktor såsom sömn, stress och matvanor kan bidra till att en person utvecklar obesitas. Ökningen vi sett sedan 1980-talet beror framför allt på att vi lever i ett samhälle och med en livsstil som ger människor dåliga förutsättningar att behålla en hälsosam vikt genom livet.

Vi vet att förebyggande insatser kan göra stor skillnad. OECD-studien The Heavy Burden of Obesity, The Economics of Prevention (2019) visar att varje krona som investeras i förebyggande arbete senare sparar 6 kronor i sjukvårdskostnader.

Men, viktigast av allt: detta handlar om varje enskilt barn som inte ges möjlighet till en jämlik och hälsosam start i livet. I våra roller som skolsköterskor, dietister, fysioterapeuter och patientföreträdare möter vi barn och unga och deras vårdnadshavare som inte fått tillräckligt stöd i form av hälsofrämjande och förebyggande insatser. Vi ser hur dåligt de mår, all den skam och skuld de bär på, och hur de varje dag kämpar.

Mycket kan göras inom hälso- och sjukvården för att öka antalet hälsofrämjande och förebyggande insatser. Det finns behov av ökad kunskap om obesitas hos vårdens alla professioner och mycket att utveckla kring hur vårdprofessionernas kompetens används inom mödrahälsovården, barnhälsovården och i elevhälsan. När fler kompetenser finns närmre barnen skapas förutsättningar för tidiga, hälsofrämjande insatser samt stöd när ohälsa finns.

För att vi ska lyckas vända trenden behövs samverkan mellan samhällets olika aktörer. En metod för det är så kallade sociala utfallskontrakt, som innebär att myndigheter, kommuner, regioner, civilsamhälle och andra aktörer går samman för att hantera sociala och hälsomässiga utmaningar, komma överens om målen och ge ekonomiska incitament för att arbeta i en viss riktning.

Vi föreslår beslutsfattare i stat, regioner och kommuner följande för att stärka barns och ungas hälsa:

1. Utforma en nationell handlingsplan för barns och ungas hälsa, med övergripande, mätbara mål.

2. Initiera samverkan, exempelvis utifrån modellen sociala utfallskontrakt, för relevanta aktörer.

3. Använd offentliga styrmedel för att främja hälsosamma levnadsvanor, exempelvis genom lagar, regler, skatter och subventioner som gynnar hälsosamma matvanor och fysisk aktivitet.

4. Utgå från hälsofrämjande faktorer i samhällsplaneringen, exempelvis miljöer som underlättar fysisk aktivitet, samt hälsosamma matmiljöer i skolor och annan skattefinansierad verksamhet där barn och unga vistas.

5. Avsätt medel för att i alla delar av samhället öka kunskapen om obesitas och psykisk ohälsa bland barn och unga och för att motverka stigmatisering och diskriminering.

Det är dags att agera tillsammans för att alla barn och unga ska ges möjlighet till ett hälsosamt liv.

Cecilia Winberg, förbundsordförande, Fysioterapeuterna

Jenny Vinglid, generalsekreterare, Hälsa oberoende av storlek (HOBS)

Mia Göransdotter Hammar, ordförande, Riksföreningen för skolsköterskor

Kjell Olsson, ordförande, Dietisternas riksförbund

Debattartikeln är publicerad i Dagens Samhälle den 22 juni 2023.