Fysioterapeuterna jobbar för att specialistutbildningen för fysioterapeuter ska vara statligt reglerad. Vi är övertygade om att det är en förutsättning för att hälso- och sjukvården ska kunna få ett grepp om en långsiktig kompetensförsörjning. Detta är viktigt inte minst i omställningen till en god och nära vård och i utvecklingen av den högspecialiserade vården. Men vad innebär en statlig reglering egentligen? Och vilken skillnad skulle det göra för mig som vill specialistutbilda mig, eller för mig som arbetsgivare? Här finns svar på några av de vanligaste frågorna.
Hur fungerar fysioterapeuternas specialistutbildning idag?
Till skillnad från exempelvis läkare och sjuksköterskor, är specialistutbildningen för fysioterapeuter, liksom för flera andra professioner inom hälso- och sjukvården, inte reglerad av staten. Såväl administration, antagning och slutligt godkännande av specialistfysioterapeuter sköts idag av professions- och fackförbundet Fysioterapeuterna.
Utbildningen genomförs under cirka tre år, och är integrerad i den kliniska anställningen. Parallellt med detta ska teoretiska studier till en magister och andra kurser genomföras. För de flesta innebär det både ekonomiska och tidsmässiga uppoffringar. Och den kollega som tar på sig ett handledarskap kan inte räkna med att ersättas för detta varken i tid eller pengar.
När specialistutbildningen väl genomförts, finns inga garantier för att specialistfysioterapeuten får en högre lön eller att innehållet i arbetet förändras, då specialisttjänster för fysioterapeuter är ovanliga.
Dagens system innebär också att arbetsgivare inom hälso- och sjukvården får svårt att planera sin kompetensförsörjning. Liksom att vi i Sverige saknar en grund för gemensamma mål för, och styrning av, den viktiga specialistkompetens som utbildningen leder till.
Vad betyder det att en specialistutbildning är statligt reglerad?
När vi säger statligt reglerad så menar vi offentligrättsligt reglerad specialisttitel.Syftet med regleringen är att den ska vara en kvalitetsgaranti i förhållande till patienter och allmänhet, för att kunna garantera viss kunskapsnivå, så som det idag är för exempelvis läkare och sjuksköterskor.
Regleringen av specialiteter inom vårdens professioner ingår i den särskilda regleringen om behörigheten att utöva yrken inom hälso- och sjukvården som är en del av patientsäkerhetslagen (2010:659). Av författningen framgår att den som innehar specialistkompetens har ett titelskydd (en skyddad specialistbeteckning). Det innebär att endast den som har specialistkompetens får använda sig av beteckningen specialist.
Varför driver förbundet frågan att fysioterapeuternas specialistutbildning ska bli statligt reglerad?
Så länge fysioterapeuternas specialistordning inte är reglerad av staten så finns det utrymme för olika tolkningar kring vilka kvalifikationer som gäller för att kalla sig specialist. Det gör det svårt både för hälso- och sjukvårdens arbetsgivare och för personer med behov av vård och rehabilitering att veta vilken kompetens man kan efterfråga. Med en statligt reglerad specialistutbildning får både hälso- och sjukvårdens arbetsgivare och befolkningen en tydlig vägledning till vilken kompetens som finns och vilken nytta specialistfysioterapeuter kan göra för enskilda personer och för folkhälsan.
För att på bästa sätt motsvara befolkningens och samhällets behov behöver specialistutbildningen utvecklas i samverkan mellan flera parter: stat/myndigheter, huvudmän/vårdgivare, patienter/patientföreträdare tillsammans med oss inom professionen. Idag sker utvecklingen av fysioterapeuternas specialistutveckling till övervägande del internt inom Fysioterapeuterna.
Vilken skillnad skulle en statligt reglerad utbildning innebära för mig som vill specialisera mig?
Dagens system för specialistutbildning innebär ett stort eget ansvar för den enskilde fysioterapeuten. Det innebär både ekonomiska och tidsmässiga uppoffringar, som kan vara svåra att få till för många yrkesverksamma.
En statlig reglering skulle innebära att ansvaret för finansiering av specialistutbildningen skulle fördelas på staten och huvudmännen. Men vi ser också att det behöver inrättas utbildningstjänster samt specialisttjänster för fysioterapeuter som möjliggör en tryggare och rimligare arbetssituation än idag. En utbildningstjänst innebär möjlighet att utbilda sig inom ramen för en avlönad anställning. En specialisttjänst innebär att den som är färdig specialist får en särskild specialisttjänst där tid för utvecklingsarbete och handledning ingår och är meriterande.
En reglering av specialisttiteln skulle också ge en högre legitimitet för specialistfysioterapeutens kompetens. Med en statlig reglering kommer också ett krav att staten säkerställer att det finns utbildningar som motsvarar de kompetenskrav som ställs.
Vilken skillnad skulle det innebära för mig som handledare?
Även vad gäller förutsättningarna för handledare finns en förhoppning om bättre villkor och förutsättningar, till exempel genom inrättade kvalificerade tjänster där specialisthandledning ingår och är meriterande.
Vilken skillnad skulle det innebära för vårdens arbetsgivare?
Regleringen skulle innebära en kvalitetssäkring – det blir lätt att se vilken kunskap som tillförs verksamheten och att den håller en hög kvalitet. En statlig reglering skulle på så sätt också underlätta kompetensförsörjningen för vårdens arbetsgivare då det skulle finnas uttryckt vilka specialistkompetenser som olika verksamheter behöver.
Inrättade utbildningstjänster och specialisttjänster i den kliniska verksamheten främjar lärande och kompetensöverföring, skapar attraktiva arbetsplatser och incitament för medarbetare att stanna kvar i verksamheten och utveckla både den och sig själva. Att ha rätt kompetens på rätt plats är helt centralt för patientsäkerheten.
Skulle en statlig reglering innebära bättre förutsättningar för en jämlik fördelning av specialistfysioterapeuter över landet?
Tillgången till specialistfysioterapi är idag mycket ojämnt fördelad över landet. Ungefär hälften av alla specialistfysioterapeuter finns i Stockholm. I övriga landet är det framför allt på universitetssjukhusen som specialisterna finns. Endast cirka två procent av specialisterna finns inom den kommunala hälso-och sjukvården trots att den utgör en stor andel av all hälso-och sjukvård.
Utformning av exempelvis vårdval samt arbetsgivares intresse och kännedom har stor betydelse för om det finns tillgång till specialistfysioterapi eller inte. Med en statlig reglering skulle kunskapen om specialistfysioterapi öka i alla delar av landet. Det skulle ge legitimitet och vara en kvalitetsstämpel på att detta är kompetenser som behövs, inte bara i storstadsregionerna. Det skulle också skapa möjlighet att initiera riktade satsningar för att öka antalet specialister inom särskilda områden.
Hur ser efterfrågan på specialistfysioterapeuter ut från arbetsgivarna?
Idag finns efterfrågan på specialistfysioterapeuter framför allt inom det specialiserade vårdvalet i Stockholm samt från universitetssjukhusen. Men specialistkunskapen behövs inom alla delar av vården och på flera andra platser i samhället, exempelvis i skolan.
Vår uppfattning är att det finns många fysioterapeuter som redan idag har den reella kompetensen som specialist men inte har ansökt om att erhålla specialisttiteln. Det skapar svårigheter för en långsiktig och strategisk kompetensförsörjningsplan för arbetsgivaren då dessa medarbetare slutar. En medarbetare med reell specialistkompetens kan då ersättas med en nyutbildad, vilket skapar en mycket stort kompetenstapp.
93 procent av Sveriges kommuner har en anställd specialistsjuksköterska. Endast ett fåtal kommuner har en specialistfysioterapeut anställd. Vi menar att det inte alls speglar hälso-och sjukvårdens behov av specialistkompetens inom fysioterapi. För att öka antalet specialistfysioterapeuter behövs en satsning på utbildningstjänster och specialisttjänster.
Hur ser det ut med specialistutbildning inom andra professioner inom vården?
Cirka 45 procent av sjuksköterskorna är specialistutbildade och ca 75 procent av läkarna är specialistläkare.
Läkarna har ett väletablerat system med specialisttjänstgöring (ST) där läkaren under minst 5 år har en avlönad tjänst som läkare under handledning och klinisk instruktion, samt deltar i kompletterande utbildning.
Sjuksköterskornas specialistutbildning är en akademisk utbildning på avancerad högskolenivå om 60-75 högskolepoäng. Som sjuksköterska behöver man oftast ta tjänstledigt och studera med studielån för att bli specialist. Men hos allt fler arbetsgivare finns också möjlighet att gå en utbildning som är kombinerad med avlönad anställning, så kallad Akademisk specialisttjänstgöring (AST).
Hur arbetar Fysioterapeuterna med frågan?
Detta är en av förbundets prioriterade frågor som vi arbetar med på olika sätt. Vi försöker få till en förändring genom att sprida kunskap om vad specialistfysioterapeuter kan bidra med och vilken skillnad det gör för såväl den enskilde patienten som för vårdens effektivitet och resursanvändning. Det gör vi bland annat genom remissvar, samtal med Nationella kompetensrådet, politikeruppvaktningar, samtal med arbetsgivare, med mera.
Har du fler frågor om statlig reglering av specialistutbildningen som du vill ha svar på?
Kontakta oss via kansli@fysioterapeuterna.se