Foto: Unsplash
Personer med funktionsnedsättning stängs ute från fritidslivet
För att personer med funktionsnedsättning ska kunna vara fysiskt aktiva eller utöva en sport krävs ofta stöd på flera nivåer. En viktig nyckel är fritidshjälpmedel och parasportutrustning. Men idag tillhandahåller 20 av 21 regioner inte alls några fritidshjälpmedel till vuxna personer. Vi uppmanar därför regeringen att ändra i lagtexten så att regionernas ansvar förtydligas.
En av tre personer med funktionsnedsättning behöver hjälpmedel för att kunna utöva fritidsaktiviteter. Det handlar om allt från sittskidor, rullstolar för idrottsutövande till anpassade cyklar eller redskap för simning. Men förskrivningen av dessa hjälpmedel är nästintill obefintlig i dag. Det gör det svårt – men oftare omöjligt – för dessa personer att ha en aktiv fritid, prova på parasport, delta i organiserad breddidrott eller satsa på en elitkarriär. Att inte få tillgång till rätt utrustning – eller att själv behöva bekosta den – skapar ett oöverstigligt glapp mellan vad man vill göra och vad man faktiskt kan göra.
Hälso- och sjukvårdslagen ger i dag regionerna ansvar för att förskriva hjälpmedel som krävs för att individen ska kunna leva ett så normalt liv som möjligt, men eftersom begreppet hjälpmedel saknar tydlig definition i lagtexten har nästan alla regioner valt att exkludera hjälpmedel för hobby, sport och fritid. En granskning från Myndigheten för delaktighet (2020) visar att 20 av Sveriges 21 regioner inte alls tillhandahåller fritidshjälpmedel till vuxna personer. Konsekvensen blir att personer med funktionsnedsättning stängs ute från stora delar av samhällets idrottsliv, samtidigt som vi pratar om vikten av rörelse för hälsa och social sammanhållning. Det är oacceptabelt.
Idrottsrörelsen, särskilt inom parasporten, gör redan stora insatser, men utan tillgång till rätt hjälpmedel blir det svårt, om inte säga omöjligt, att ens prova på. Det ska inte krävas stora privata investeringar för att få känna efter om aktiviteten passar. Och för den som vill gå vidare – till ett mer aktivt deltagande eller kanske en satsning mot elit – måste samhället erbjuda långsiktigt stöd.
Fritidsbanken är ett gott exempel på hur tillgången till sport- och friluftsutrustning kan göras mer jämlik. Många kommuner har engagerat sig i detta arbete, men det räcker inte. Det krävs ett tydligt ansvarstagande från stat, regioner och kommuner för att tillgången till fritidshjälpmedel ska säkras långsiktigt.
Trots att vi vet att personer med funktionsnedsättning i högre grad än andra lider av ohälsa, ges de sämre förutsättningar att genom fysisk aktivitet förbättra sin hälsa. Här brister samhället i sitt ansvar. Varje utebliven satsning på fritidshjälpmedel leder dessutom till ökade kostnader för sjukvård, rehabilitering och sjukskrivningar. Att möjliggöra rörelse är därför inte en kostnad, utan en investering i både människors hälsa och i samhällets långsiktiga hållbarhet.
Regeringen har fått flera tydliga uppmaningar genom åren: i hjälpmedelsutredningen 2017, i rapporter från Myndigheten för delaktighet och senast av Kommittén för främjande av fysisk aktivitet 2023. Alla pekar på samma sak – Sverige måste säkra tillgången till fritidshjälpmedel. Ändå har inget hänt.
Regeringen behöver agera nu. Förtydliga lagen. Gör det glasklart att även fritidshjälpmedel ingår i regionernas ansvar. Då skulle fler kunna vara aktiva på sina villkor – oavsett funktionsförmåga – och Sverige skulle minska den stora hälsoklyfta som i dag finns mellan olika grupper i samhället.
Åsa Llinares Norlin, förbundsordförande Parasport Sverige
Ida Kåhlin, förbundsordförande Sveriges Arbetsterapeuter
Cecilia Winberg, förbundsordförande Fysioterapeuterna
Artikeln är publicerad på Altinget.se den 15 oktober 2025.