Foto: Getty Images/Unsplash.
Alla äldre ska ha rätt till stöd för självständighet
Att kunna bo kvar i eget boende så länge som möjligt och att klara sig själv i vardagen – det är viktigt för de allra flesta av oss när vi blir äldre. Det är därför mycket positivt att den nya socialtjänstlagen betonar vikten av att främja självständighet, delaktighet och ett värdigt åldrande.
Lagen sätter fingret på att kommunerna behöver öka sina förebyggande insatser för äldre. Frågan är om landets kommuner har den vilja, kapacitet och kompetens som krävs för att ta det steget fullt ut?
Vi ser flera goda exempel på hur förändrade arbetssätt kan göra stor skillnad. Omkring 40 kommuner har påbörjat ett systematiskt arbete med tidiga rehabiliterande insatser i samband med att någon ansöker om insatser. Arbetsterapeuter och fysioterapeuter involveras tidigt för att främja aktivitetsförmåga, självständighet och trygghet för äldre, som annars riskerar att börja tappa förmågan att klara vardagsaktiviteter.
Genom målinriktade insatser kan personens funktionsförmåga återställas eller förbättras, vilket i sin tur har positiva effekter på livskvalitet, delaktighet och oberoende. En svensk studie visar att sju av tio äldre som ansökt om stöd vid dusch blev självständiga efter tre hembesök av en arbetsterapeut. Ett annat exempel är att träning med hjälp av fysioterapeut kan minska risken att falla med 15 procent för äldre personer i ordinärt boende. Små insatser, som ger ett stort mervärde för personen.
Många kommuner har hittills valt att begränsa tidiga rehabiliterande insatser till snäva målgrupper – till exempel personer som skrivs ut från sjukhus eller de som ansöker om trygghetslarm. Begränsningen innebär att andra grupper ställs utan insatser, vilket får allvarliga konsekvenser.
När rätt stöd inte ges i rätt tid skapas en negativ spiral av minskad rörelseförmåga, ökad isolering, försämrad hälsa – och därmed ett ökat och ofta livslångt omsorgsbehov. Det innebär inte bara lidande och sämre livskvalitet för personen och hens närstående, utan också kostnadskrävande reaktiva insatser för kommuner och regioner i form av ökat behov av sjukvård, hemtjänst och särskilt boende.
Internationell forskning bekräftar att tidiga rehabiliterande insatser har avgörande och långvarig effekt – personer som har fått stöd i att träna upp sin aktivitetsförmåga, eller att klara aktiviteter på ett nytt sätt med hjälpmedel, behåller en högre grad av självständighet över lång tid. Det har stor betydelse för personens hälsa och välbefinnande samtidigt som det är kostnadseffektivt.
Den nya socialtjänstlagen ger kommunerna ett tydligt uppdrag att agera. Att bredda målgrupperna för tidiga, förebyggande och rehabiliterande insatser. Det är inte hållbart – varken etiskt eller ekonomiskt – att vänta med att införa arbetssätt som vi vet både kan minska behov och spara resurser.
Vi uppmanar alla landets kommuner att skyndsamt säkerställa:
- Att biståndshandläggare samverkar med arbetsterapeuter och fysioterapeuter när sviktande förmåga att klara vardagsaktiviteter gör att en person har ansökt om insatser från kommunen.
- Att den interna uppföljningen av kvalitet i vård och omsorg även sätter fokus på förebyggande insatser och rehabilitering.
- Att rollen medicinskt ansvarig för rehabilitering (mar) införs.
Vi måste jobba mer förebyggande för att trygga en hållbar och jämlik välfärd. Oavsett var man bor i landet ska man ha samma rätt till stöd för självständighet, delaktighet och ett värdigt åldrande.
Ida Kåhlin, förbundsordförande, Sveriges Arbetsterapeuter
Magnus Zingmark, forskare, Umeå universitet
Cecilia Winberg, förbundsordförande, Fysioterapeuterna
Maria Larsson, förbundsordförande, SPF Seniorerna
Artikeln är publicerad i Dagens Samhälle den 25 november 2025.