Debatt: Det handlar inte bara om hjälpmedel – utan också om människovärde

Tänk dig att din möjlighet att leva ett självständigt, aktivt och meningsfullt liv avgörs av var i landet du bor. Det är verkligheten för tusentals personer med funktionsnedsättning i Sverige i dag. Tillgången till hjälpmedel – som borde vara en självklar förutsättning för delaktighet och jämlikhet – styrs i praktiken av ett splittrat system där postnumret spelar större roll än individens behov. Det är oacceptabelt.

Hjälpmedel är inte en lyx. De är livsnödvändiga verktyg för att kunna gå i skolan, jobba, umgås, idrotta, leva. De är en mänsklig rättighet, enligt FN:s funktionsrättskonvention, och samtidigt en klok samhällsekonomisk investering. Trots det präglas dagens hjälpmedelsförsörjning av ojämlikhet, byråkratiskt krångel och ett lapptäcke av regler som varierar kraftigt mellan landets regioner.

Det innebär att du i de flesta regioner nekas hjälpmedel för fritidsaktiviteter – trots att just dessa kan vara avgörande för din psykiska och fysiska hälsa. Det innebär att människor tvingas stå för stora kostnader själva, eller avstå från aktiviteter helt och hållet. Det innebär att en fungerande hjälpmedelslösning kan ryckas bort om du flyttar över en regiongräns för att studera, ta ett arbete eller flytta ihop med en partner. Det är paradoxalt att vi inom EU har lyckats skapa en fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital mellan länder med 450 miljoner invånare, men att vi inte har en reell fri rörlighet för de av våra egna medborgare som är i behov av hjälpmedel.

Vi vet att dessa problem är väl kända i samhället. Flera statliga utredningar och myndigheter – inklusive Myndigheten för delaktighet, Vårdanalys och Socialstyrelsen – har slagit larm om bristerna. Ändå fortsätter systemet att svika dem som är mest beroende av det.

Vi ser positivt på att regeringen gett Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram en nationell strategi för rehabilitering och habilitering, vilken även ska inkludera åtgärden hjälpmedel. Det är ett viktigt steg i rätt riktning. För att uppnå en verkligt jämlik och fungerande hjälpmedelsförsörjning behövs dock konkreta åtgärder, tydligare lagstiftning och nationell samordning. Tillsammans vill vi göra följande medskick till Socialstyrelsen, i deras arbete med framtagandet av den nationella strategin, och till våra förtroendevalda i regering och riksdag:

• Förtydliga lagstiftningen och öka den nationella styrningen. Det måste bli ett slut på godtyckliga skillnader i hjälpmedelstillgång. Lagen måste tydligt definiera vad ett hjälpmedel är, oavsett om det används i hemmet, i skolan eller på fritiden. Förskrivningskriterier, sortiment och avgifter ska vara likvärdiga över hela landet. En person ska inte behöva börja om från noll bara för att hen flyttar.
• Inrätta ett nationellt kunskapscentrum för hjälpmedel. Vi behöver en samlad, långsiktig kraft som leder kunskapsutveckling, samordnar regioner och kommuner, stöttar professionerna och säkerställer kvalitet och jämlikhet. Ge en lämplig myndighet uppdraget att inrätta detta centrum – med stark förankring hos både hjälpmedelsanvändare och professioner.

Det handlar inte bara om hjälpmedel – det handlar om människovärde, om rättvisa och om ett samhälle där alla får förutsättningar att leva ett självständigt och rikt liv. Den som behöver ett hjälpmedel ska inte behöva slåss mot systemet för att få det. Det är dags att göra om och göra rätt.

Ida Kåhlin, förbundsordförande Sveriges Arbetsterapeuter

Nicklas Mårtensson, ordförande Funktionsrätt Sverige

Åsa Strahlemo, förbundsordförande DHR - Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet

Cecilia Winberg, förbundsordförande Fysioterapeuterna

Kerstin Wiström, ordförande Logopedförbundet

Artikeln är publicerad på Altinget.se den 21 maj 2025.