Debatt: Råd om levnadsvanor är en självklar del av vården

I den senaste tidens debatt är det lätt att få intrycket att hela ansvaret för att prata med patienterna om levnadsvanor vilar på läkaren. Vi instämmer i att detta inte vore ett effektivt utnyttjande av hälso- och sjukvårdens resurser.

Risken för att insjukna i hjärt-kärlsjukdom, obesitas, typ 2-diabetes och cancer är till stor del relaterad till våra levnadsvanor (1). Det innebär att en betydande andel sjukdomsfall också kan förebyggas och behandlas med hjälp av förändrade levnadsvanor.

Hälso- och sjukvårdslagen slår fast att förebyggande insatser är viktiga och enligt patientlagen har man rätt att bli informerad om vad man själv kan göra för att påverka den egna hälsan (2,3). Den stora majoriteten patienter är dessutom positiva till att samtala om levnadsvanor (4,5).

Samtidigt uppger de flesta patienter att levnadsvanor inte diskuterades vid den senaste vårdkontakten och enbart en bråkdel får en registrerad åtgärd (6,7). Och trots att både patient och hälso- och sjukvård på kort sikt har mest att vinna på att äldre personer får stöd att genomföra förändringar i sina levnadsvanor, så är det dem vi pratar allra minst med om frågan (6).

Levnadsvanor är också en jämlikhetsfråga. Förekomsten av fysisk inaktivitet och ohälsosamma matvanor är vanligare hos personer med lägre utbildning och socioekonomi (8). För att uppnå jämlik hälsa i befolkningen är det avgörande att vi kan erbjuda stöd till dem med störst behov. De största hälsovinsterna uppnås när de med lägst fysisk aktivitet och mest ohälsosamma matvanor lyckas med en förändring.

Fysisk aktivitet och hälsosamma matvanor utgör ytterst potenta behandlingar, med påverkan på kroppsvikt, blodsocker, blodfetter, blodtryck och en lång rad andra biologiska riskmarkörer. En positiv bieffekt är att vi kan förebygga många levnadsvanerelaterade sjukdomar samtidigt som patienten generellt ökar sitt fysiska och psykiska välbefinnande.

All hälso- och sjukvårdspersonal med självständig patientkontakt bör ha kompetens att uppmärksamma ohälsosamma levnadsvanor och erbjuda korta, standardiserade råd (9). Samtidigt förutsätter Socialstyrelsens rekommenderade åtgärder möjligheten att remittera till personal med adekvat kompetens att genomföra rådgivande eller kvalificerat rådgivande samtal (10).

För ett framgångsrikt levnadsvanearbete anser vi att varje vårdenhet bör:

• Etablera ett strukturerat arbete med levnadsvanor där alla medarbetare involveras och är medvetna om sin roll och sitt ansvar.

• Säkerställa att alla medarbetare har adekvat kunskap och kompetens att uppmärksamma, ge enkla råd och hänvisa till ytterligare stöd vid ohälsosamma levnadsvanor.

• Säkerställa att patienten erbjuds stöd hos den medarbetare som har störst kompetens inom respektive levnadsvana, såsom fysioterapeut och dietist.

Ingen vård är komplett om vi inte också tar vara på personens egna förmågor och resurser att påverka den egen hälsan.

Kjell Olsson, ordförande, Dietisternas riksförbund

Cecilia Winberg, förbundsordförande, Fysioterapeuterna