Mindre rörelsefrihet än en betande ekologisk ko

Att stärka ungas fysiska och psykiska hälsa är dessutom en central del i att bygga ett mer motståndskraftigt Sverige, där nästa generation rustas för att hantera och anpassa sig till en allt mer komplex och oförutsägbar värld. Vi måste skapa en miljö som uppmuntrar rörelse och lek, inte en som främjar bilåkande och stillasittande.

På uppdrag av regeringen genomförs 2026 en nationell kraftsamling för ökad rörelse, för att nå god och jämlik hälsa. Målet är ett samhälle som främjar rörelse, där rörelse är norm. Arbetet handlar bland annat om hur samhället planerar, bygger och förvaltar transportsystemet. Det påverkar vilka transportmöjligheter som finns och hur människor rör sig i vardagen.

I en pågående studie av barns självständiga rörelsefrihet kan vi tyvärr konstatera att under de senaste generationerna har barns möjlighet till fri mobilitet, alltså att röra sig självständigt i sin närmiljö, minskat markant. Barnens lek har gått från äventyrliga upptäckter av närområdet till stationär och vuxenstyrd lek. Rörelsefrihet existerar inte längre i praktiken. Det är den slutsats som kan dras av vår faktainsamling.

Faktum är att betesmarken för en ekologisk ko rekommenderas till 7 000 kvadratmeter av Jordbruksverket och rörelsefriheten för en sexåring i dag sällan i praktiken är större än en tredjedel. Ofta mindre. Rörelseutrymmet för våra barn har gått från mil till meter på en livstid. I den pågående studien av barns mobilitet har vi undersökt generationer i flera familjer och utvecklingen är skrämmande: Frej, sex år 2025, rör sig på 0,1 procent av ytan som Åsa rörde sig över när hon 1955 var sju år.

Så här ser den krympande rörelsefriheten ut i faktiska tal i en och samma släkt när vi kartlägger fyra generationer:

• Åsa, 7 år 1955, 2 626 748 m2.
• Jonas, 7 år 1976, 472 345 m2.
• Fanny, 7 år 2003, 54 944 m2.
• Frej, 6 år 2025, 2 635 m2.

Det är hisnande siffror. Och, igenkänningen för de som är födda på 60- eller 70-talet är stor. Vi cyklade på äventyr, lekte i närliggande skog eller besökte vänner i andra kvarter. Ramlade vi fick vi trösta varandra, eller oss själva. Vi tilläts en stor rörelsefrihet, på egen hand. Något vi i dag paradoxalt nog inte låter våra barn eller barnbarn uppleva. Det för med sig att barn rör sig mindre, får färre tillfällen till spontan lek och utvecklar i mindre grad självständighet och lokalkännedom. Dessutom minskar deras sociala kontakter i närområdet. Totalt sett påverkas barnens både fysiska och psykiska hälsa negativt. Minskad fri mobilitet handlar alltså inte bara om rörelsefrihet, utan också om barns möjlighet att växa och utvecklas på egna villkor.

Några av konsekvenserna av minskad fysisk aktivitet är:

• Sämre kognitiv förmåga. GIH:s studier visar att fysisk aktivitet helt enkelt ökar blodflödet till hjärnan vilket frisätter ämnen som i sin tur ökar inlärningsförmågan.
• Psykisk ohälsa. Stillasittande har en tydlig koppling till ökad risk för ångest och depression. Rörelse bromsar stresshormonet kortisol.
• Benskörhet. Det är som barn vi bygger bentätheten, när vi växer. Utan belastning blir benstommen skörare.
• Sämre motorik. Balans och koordination utvecklas sämre, vilket gör att barnen upplever fysisk aktivitet som obekväm, vilket kan leda till ökat stillasittande.

En tydlig bakomliggande faktor för barns minskade rörelsefrihet är att trafiken har ökat. Många föräldrar är rädda för trafikolyckor och nekar därför barnen möjligheten att cykla själva, även om antalet olyckor aldrig varit så lågt. Föräldrar har också en ökad oro för att barnen ska utsättas för brott, även om polisens statistik talar för en tryggare tillvaro. Den digitala utvecklingen, där barnen leker mer med sina kompisar via dataspel och digitala skärmar i sitt eget hem är en annan orsak till ett ökat stillasittande. En annan viktig faktor är att stadsplaneringen alltmer utgått från biltrafikens behov i första hand. Och under de senaste 25 åren har hälften av alla kommunala lekplatser försvunnit, visar en studie gjord av Sveriges lantbruksuniversitet 2023. Med andra ord, vi skapar en miljö som inte främjar lek och rörelse.

För tre år sedan manade vi via vår forskning till nya nationella rekommendationer för aktiva skoltransporter, att våra barn skulle få gå eller cykla till skolan för att tillgodogöra sig daglig aktiv rörelse. Ett arbete som uppmärksammades och som nu har lett till att Trafikverket i samband med den nationella kraftsamlingen argumenterar för att fler barn bör få gå och cykla till skolan, på ett tryggt och säkert sätt. De ställer sig bakom den uppmuntrande rekommendationen ”Aktiva skolresor”. Det är ett väldigt bra och välkommet steg, men det räcker inte som ensam åtgärd.

Hur kan vi då som samhälle förändra detta – för barnens skull? Vi ser ett antal strukturella förändringar som skulle ge en positiv effekt på både kort och lång sikt:

• Aktivera barnen i skolan. Garantera fysisk aktivitet varje dag i skolan. Idrottslektioner räcker inte. Rörelse måste integreras i hela skoldagen. Aktivera lektioner med kroppsligt lärande och utflykter. Säkerställ aktiva raster.
• Stadsplanera för barnens rörelse. Säkerställ fler trygga gång- och cykelvägar. Skapa fler lekplatser och tillgängliga grönområden utomhus.
• Barns rätt till fysisk aktivitet måste ses om en jämlikhetsfråga. Alla barn har inte tillgång till organiserad idrott eller aktiva fritidsmiljöer. Avgifter till lagidrott eller lekland riskerar att göra rörelse till ett privilegium för de som har råd.

Återigen, en ekologisk ko behöver 7 000 kvadratmeter betesmark, det vet vi, men hur många tusen kvadratmeter behöver våra barn för att de ska ha en hälsosam utveckling? Och, vad är samhället – egentligen – redo att investera för att ge våra barn ökad rörelsefrihet? Barn behöver inte fler uppmaningar om att röra på sig, de behöver ett samhälle som ger dem fler möjligheter att göra just det.

Anna-Karin Lindqvist, professor i fysioterapi och hälsopromotion Luleå tekniska universitet

Anna Niska, forskningsledare Statens väg- och transportforskningsinstitut

Carolina Klüft, Verksamhetschef Generation Pep

Cecilia Winberg, förbundsordförande Fysioteapeuterna

Per Hasselberg, ordförande i Cykelfrämjandet

Per Nilsson, professor i pedagogik och rektor på Gymnastik- och idrottshögskolan

Artikeln är publicerad i Aftonbladet den 25 april 2026.