Debatt: Fallprevention får inte reduceras till årliga kampanjer

Den här veckan är nationella fallpreventiva veckan. Återigen mobiliseras ett stort engagemang i kommuner, regioner och civilsamhälle. Det behövs. Men en årlig kampanjvecka kan inte ersätta långsiktig nationell styrning.

Nyligen lyftes fallprevention för äldre i Dagens Medicin, med budskapet att fallolyckor inte är en oundviklig konsekvens av åldrandet. Det väcker nästa fråga: hur säkerställer vi att det förebyggande arbetet når äldre systematiskt och jämlikt i hela landet?

Enligt Socialstyrelsen kostade fallolyckor bland äldre samhället 16,8 miljarder kronor redan 2020. Samtidigt blir de äldre allt fler, vilket ytterligare understryker behovet av ett långsiktigt förebyggande arbete. Trots problemets omfattning saknar Sverige fortfarande en sammanhållen nationell struktur för prevention och hantering av fall.

Kunskapsunderlaget behöver vi däremot inte bygga från grunden. Sedan 2022 finns internationella riktlinjer för prevention och hantering av fall, framtagna genom ett omfattande internationellt arbete. Region Sörmland har arbetat med att omsätta riktlinjerna i praktiken. Men det behövs stöd och nationella förutsättningar för att implementera kunskapen i fler regioner och kommuner i Sverige.

Socialstyrelsen publicerade nyligen nya indikatorer för fallskador, bland annat för personer över 65 år med kommunal hälso- och sjukvård i ordinärt boende samt för personer i särskilt boende. Det är ett viktigt steg för den nationella uppföljningen. Men att mäta hur många fallskador som leder till sjukhusvård ger bara en del av bilden. Vi behöver också kunna följa vilka förebyggande och rehabiliterande insatser som faktiskt ges, och vilka resultat de får.

Frågan är inte unik. I den aktuella debatten i Dagens Medicin om ojämlik fotsjukvård har bristen på nationella ramar, tydligt ansvar och sammanhållna vårdprocesser lyfts fram. När strukturen brister riskerar vården att bli fragmenterad och ojämlik.

Tidigare i år diskuterades Finger-studien i Dagens Medicin vilket väckte en annan viktig fråga: hur ska forskningsresultat om prevention tolkas, kommuniceras och omsättas i praktiken? Prevention behöver bygga på evidens, men också på kritisk värdering av vad forskningen faktiskt visar – och inte visar.

För fallprevention finns redan betydande kunskap. Socialstyrelsen lyfter bland annat fysisk träning med fokus på styrka och balans, god nutrition, läkemedelsgenomgångar och anpassning av hemmiljön som viktiga delar i det fallförebyggande arbetet.

Men fallprevention är inte en enskild metod. Den kräver ett sammanhängande arbete över professions- och organisationsgränser, från riskbedömning och förebyggande insatser till rehabilitering efter fall. Även sociala faktorer som ofrivillig ensamhet behöver uppmärksammas. Hälso- och sjukvård, kommunal omsorg och rehabilitering behöver arbeta mot samma mål.

Det räcker heller inte att informera om vad som minskar fallrisken. För att exempelvis fysisk aktivitet och förändrade matvanor ska kunna upprätthållas över tid behövs ett stöd som är anpassat till individens behov och förutsättningar.

Särskilt viktigt är sambandet mellan primär och sekundär prevention. Ett fall är inte bara en skadehändelse. För många äldre kan det vara en signal om en redan pågående försämring av funktion och hälsa, som innebär en ökad risk för ytterligare fall, minskad självständighet och ökat behov av vård och omsorg. Rädsla för att falla kan också påverka både välbefinnande och aktivitetsgrad och vara kopplad till ökad risk för nya fall. Samtidigt innebär tiden efter ett fall en viktig möjlighet att identifiera personer som riskerar att inte återfå sin funktion, så att rätt stöd kan sättas in i tid.

Det finns kunskapsluckor. Registerdata har hittills haft begränsningar när det gäller att fånga vilka preventiva och rehabiliterande insatser som faktiskt ges, inte minst i primärvården. Bättre primärvårdsdata skapar nya möjligheter att följa vårdprocessen och studera vilka insatser som ger resultat.

Det gör behovet av en nationell struktur ännu tydligare. Vi behöver inte bara veta hur många som faller, utan också vad som gjordes före och efter fallet – och vad som hade kunnat göras annorlunda. En nationell samordning kan också bidra till att ny kunskap snabbare omsätts i gemensamma arbetssätt och kommer till nytta i hela landet.

Med de internationella riktlinjerna som kunskapsbas skulle en nationell struktur för prevention och hantering av fall kunna tydliggöra ansvarsfördelningen mellan region och kommun, ange en gemensam miniminivå för evidensbaserade insatser och skapa bättre förutsättningar för systematisk implementering, uppföljning och kunskapsutveckling.

Sverige står alltså inte utan kunskap eller engagemang. Internationella riktlinjer finns, liksom svenska erfarenheter av att omsätta dem i praktiken. Det som saknas är en sammanhållen nationell riktning.

Prevention får inte reduceras till slagkraftiga modeller eller årliga kampanjer. Den måste byggas in i systemet, med stöd hela vägen till individen.

När fallprevention nu åter uppmärksammas under vecka 40 bör frågan därför vara större än vad vi gör just den här veckan: Hur säkerställer vi att förebyggande insatser når äldre i hela landet – före det första fallet, efter det första fallet och året runt?

Kristina Nordmark, chef för enheten för tidiga insatser/Seniortorg Skellefteå/Fall int!, Vård- och omsorgsavdelningen, Socialkontoret, Skellefteå kommun

Karin Bernhoff, överläkare i ortopedi och sektionschef, Traumasektionen, Akademiska sjukhuset, Uppsala

Maria Bäckman, medicinskt ansvarig sjuksköterska (mas), Sundsvalls kommun

Åsa Bygdeson, medicinskt ansvarig sjuksköterska (mas), Umeå kommun

Ida Calmén, socionom, förebyggande enheten, Södertälje kommun

Marianne Degerman, fysioterapeut, Skellefteå kommun, doktorand, Umeå universitet

Josefin Edwall, leg. fysioterapeut, Rehabcentrum, Region Västerbotten

Patrik Eklund, professor, Institutionen för datavetenskap, Umeå universitet

Sandra Eklund, leg. fysioterapeut, enheten för tidiga insatser, Skellefteå kommun, ordförande, Fysioterapeuterna Distrikt Västerbotten

Eva Ekvall Hansson, professor i fysioterapi, Lunds universitet och Skånes universitetssjukhus

Sölve Elmståhl, seniorprofessor i geriatrik, Lunds universitet

Anders Engelholm, medicinskt ansvarig sjuksköterska (mas), Härnösands kommun

Jenny Forsberg, specialistfysioterapeut i primärvård, master of science, folkhälsovetare, Örebro

Debattartikeln är publicerad i Dagens medicin den 29 september 2026