Fysioterapeutisk forskning i finrummet

Hej Andre! Du fick ju helt nyligen motta Prins Daniels anslag för särskilt lovande yngre forskare. Jag vet ju att du har ett förflutet som elitfotbollspelare – så vi provar med den klassiska ingångsfrågan från det fältet: Hur känns det?

Ja, med tanke på att idrottskarriären nu börjar ligga några år bakåt känns det framförallt väldigt kul att återigen bli kallad ung och lovande! Nej, men det som kanske känns kul på riktigt är att det här ju möjliggör att vi kan genomföra ett projekt vi tror mycket på och som förhoppningsvis kommer att kunna påverka en patientgrupp på ett väldigt bra sätt. Sedan är det stor konkurrens om dessa medel och att då Hjärt- och lungfonden så tydligt satsar på denna typ av hälsovetenskaplig forskning och träningsinriktad forskning är ju också väldigt kul.

Vi skall komma tillbaka till det. Men om vi backar lite grann. När man ser din – får man väl ändå säga – ovanligt långa lista på grund- och magisterutbildningar så kan man få en känsla av att du gillar att gå i skolan?

Ja, eller att man inte riktigt vet vad man skall bli när man blir stor. Nej, men det var väl så att jag först helst hade velat gå fysioterapiprogrammet – men kom först inte in. Jag valde då att börja ett idrottsvetenskapligt program. Där läste vi ett block med idrottsmedicin och jag blev då än mer stärkt i att det var fysioterapeut jag ville bli. Så då sökte jag fysioterapiprogrammet igen och kom in. Till slut kom jag att sitta på en utbildningsbakgrund inom idrottspedagogik, idrottsmedicin och fysioterapi där utbildningarna delvis överlappar – men också kompletterar varandra på ett bra sätt.

Men för att ge ett kort svar – ja, jag tycker det är kul med utbildning – och jag tror att det är det som ligger bakom att jag har valt att gå spåret inom forskningen. Det är alltid roligt att lära sig mer.

Är det det här suget att lära sig saker som har dragit dig till forskarbanan?

Nja, egentligen är det ju lite av en slump att det blev forskning. Bakgrunden är att jag gjorde min kandidatuppsats med professor Gunnevi Sundelin som handledare där jag skrev ett arbete om axelskador. Det var Gunnevi som då upplyste mig om att det här med forskning nog skulle passa mig – att jag skulle gilla det. Gunnevi introducerande mig därför för Karin Wadell, som då planerade ett forskningsprojekt som handlade om träning vid sjukdomen KOL. Innan jag blev introducerad för Karin hade jag nog inte tänkt på forskning som ett alternativ – inte så tydligt i alla fall.

Men – många skulle nog kunna tycka att steget från fysisk träning och testning bland idrottare – och forskning med patienter med KOL är väldigt långt ifrån varandra. Vad säger du om det?

Det kan jag nog säga var en förutfattad mening som även jag har haft. Men redan vid diskussionerna med Karin insåg jag alltmer att det här var ett område där mina intresseområden och utbildningsbakgrund verkligen passade in på ett bra sätt.

Men min inställning har även förändrats ytterligare med tiden. Från början var det kanske inte själva patientgruppen som lockade. Jag brukade lite klumpigt säga att jag såg på personer med KOL som individer som hade svårt att genomföra träning – och mitt intresse handlade om att undersöka hur vi kan underlätta för dem att kunna göra det.

Men det här har helt klart vänt eller utvecklats och nu ser jag mig som en forskare inom KOL och har också funnit att det här är en helt fantastisk grupp att arbeta med. Det är också en patientgrupp där vi som fysioterapeuter – med bland annat träning som verktyg – kan göra otroligt mycket. Här är våra insatser som fysioterapeuter högt prioriterade och har ofta en direkt inverkan på personernas liv.

Det som är spännande är också att undersöka hur vi kan anpassa träningen så att den fungerar och ger effekt på den här gruppen. Där är kunskaper i träningsfysiologi helt centrala. Jag kan verkligen rekommendera att fysioterapeuter söker sig aktivt till detta område. Det finns få områden där fysioterapeuter har lika stor betydelse.

Kan du mycket kort beskriva den forskning du gjort inom KOL-området och vilken forskning du planerar göra?

I korthet har forskningen varit inriktad på att undersöka hur vi kan bedöma och behandla muskelfunktion hos personer med KOL. Fokus har alltså varit muskelfunktion. Det jag planerar nu är att inte enbart undersöka effekter på muskelfunktion utan även andra funktioner som till exempel hjärnan och hjärtat – men fortsatt koppat till träning på olika sätt.

Men tillbaka till priset – Prins Daniels anslag för särskilt lovande unga forskare. Det är ju första gången priset går till Umeå – och då går det till en fysioterapeut. Det här priset tog du emot på Kungliga slottet. Ska vi våga oss på tolkningen att fysioterapeutisk forskning i och med det visat att den har flyttat in i finrummet?

Haha! Den hade du klurat på. Min bild är att fysioterapeutisk forskning i flera år befunnit sig i finrummet. Men det känns som fysioterapeutisk forskning inom det område jag befinner mig in har lite medvind nu. Exempelvis gick det stora anslaget från Hjärt- och lungfonden också till fysisk träning för personer med KOL. De delade även ut ett preventionsanslag som även det gick till en fysioterapeut. Så det kanske är så att vår professions kunskaper ligger rätt I tiden – och har sin plats i finrummet.

Det låter bra. Men för att forskningen skall ha någon påverkan måste ny kunskap nå ut i kliniken. Hur ser du på det?

Jag ser det som en stor och viktig utmaning att få kunskaper som forskningen genererar ut i den kliniska verksamheten – att det verkligen implementeras. Personligen försöker jag vara aktiv och involvera mig på olika sätt för att verka för det. Jag sitter bland annat med i nationella arbetsgruppen KOL 2.0, och som ordförande i sektionen för andning och cirkulation inom fysioterapeuterna. Där arbetar jag tillsammans med kollegor i landet med att bland annat skapa utbildningar som syftar till att ge kunskap och skapa trygghet att som klinisk fysioterapeut använda den kunskap som finns inom vårt område.

Egentligen har det här steget varit en medveten strategi hela tiden. Vi började till exempel i mina doktorandstudier med gummibandsträning just för att träningen skall vara lätt att genomföra var som helst. Även när det kommer till hur man tester funktion har tillämpbarheten i klinik varit en viktig del. En viktig grej för att man som klinker skall kunna tolka resultatet av ett test som saknas för många tester är normalvärden. Just nu håller vi därför på med att samla in data för att kunna presentera normalvärden för flera funktionella tester. Min förhoppning är att det här skall leda till ett scenario där en fysioterapeut som möter en patient med KOL i klinik kan genomföra ett testbatteri som är lätt att tolka och värdera och som kan hjälpa fysioterapeuten att skräddarsy och rekommendera rätt behandling för just den individen – och att denna insats sedan på ett bra sätt kan utvärderas med samma tester.

Det låter som en bra målbild Andre! Jag får önska dig lycka till med ditt arbete med detta.

Tack så mycket!